Orgelverkens guda-dunder i Hälsingland

Abbe Vogler, när du rör

orgelverkets guda-dunder,

öra med förvirring hör

skrålet ur Tatarens grunder,

svalgets stormar, sprak och brand,

hisnad, jämmer, ångst och fasa

i de vreda toner rasa,

som framrusa ur din hand.

Men vid dina milda slag,

när du saligheten målar,

evighetens klara dag

förs på morgonrodnans strålar

under himla-rösters ljud;

ögat vattnas, känslan lider,

bröstet suckar, blodet strider,

hjärtat fröjdar sig i Gud.

Så kunde allas vår Bellman tolka sina känslor "vid Orgel-Concerten uti Mariae kyrka" år 1786. Den då nyhitkomne 37-årige prästen och musikern Georg Joseph Vogler skapade nämligen under sin vistelse i Sverige (som var Gustav III:s initiativ och varade 1700-talet ut) inte bara musiken till "Hosianna, Davids Son", som ju numera sjungs varje advent. Nej, en av Voglers specialiteter var improvisationer eller "tonmålningar" över bl.a. Yttersta domen, där han utnyttjade orglarnas alla resurser och ibland tryckte ner tangenter med hela underarmen! Bellman lät sej imponeras och många med honom, medan andra tyckte att Vogler var en charlatan.

Hursomhelst vidgade Vogler synen på piporgelns möjligheter. Detta instrument hade ursprungligen skapats som ett tryckluftsexperiment av ingenjören Ktesibios i Alexandria redan på 250-talet f. Kr. - orgeln är tillsammans med Adolphe Sax´ saxofon ett av de rätt få instrument vars uppfinnare man vet namnet på. Efter att de första 1000 åren ha uppfattats som ett "världsligt" instrument, som användes på Colosseum och andra större anläggningar för att skapa feststämning (ungefär som den syntetiska orgelmusiken på dagens hockeymatcher), kom det att under de följande 1000 åren tvärtom uppfattas som extremt "andligt" och endast lämplig för kyrkligt bruk.

Genom många års teknisk utveckling, inte minst på luftförsörjningens område, blev många orglar till slut mäktiga som enmansorkestrar. ("Tramporgeln" eller harmoniet blev hemmens och bönhusens enklare variant, men även de stora orglarna hade lufttrampor långt in på 1800-talet). Orgeln blev inte bara ett gudstjänstinstrument utan ett konsertinstrument, och veritabla orgelvirtuoser började uppträda, om än fortfarande i det kyrkliga sammanhanget eftersom det ju var i kyrkorna som nästan alla orglar fanns.

Berömdast av orgelspelare är väl idag Johann Sebastian Bach (1685-1750), men han hade många föregångare och efterföljare, inte bara Vogler. Mindre berömda är kanske de skickliga yrkesmän som skapade de tekniska förutsättningarna för deras tonkonst, i Sverige framför allt familjen Cahman i slutet av 1600-talet (Hans Heinrich Cahman) och början av 1700-talet (sonen Johan Niclas Cahman). Till deras orgelbyggartradition, den s.k. "Stockholmsskolan", räknas även lärjungen Daniel Stråhle och hans brorson Petter Stråhle som bildade bolag med Jonas Gren (Gren & Stråhle) och flitigt anlitades inte minst av socknarna här i Hälsingland.

Men få orglar från den här tiden är kvar i någotsånär ursprungligt skick. (Sveriges största bevarade barockorgel är Cahmanorgeln i Lövstabruk från 1728). Hur kan vi då veta vilka orglar som fanns här i bygderna på 1700-talet?

Jo, västeråsköpmannen och brukspatronen Abraham Abrahamsson Hülphers (1734-98) hade uppenbarligen för lite att göra på jobbet. Eller så hade han pålitliga medarbetare som skötte firman medan han genomförde sina långa forskningsresor i halva Norra Europa (inte minst i Bergslagen och Norrland), släktforskade om släkterna Bellinus och Wallvik eller spelade på någon av sina tre (!) orglar eller två cembali. Samt förstås - inventerade alla orglar i hela riket!

Ty i december 1763 skrev den då 29-årige Hülphers till alla biskopar och domkapitel i riket (där även Finland då ingick), att han ville ha uppgifter från varje stift om orglarna, deras ålder och byggmästare. Han planerade nämligen att ge ut ett verk om musik och instrument, med särskild tonvikt på orglar, ett verk som skulle innehålla en förteckning över alla orglar i riket.

Men trots ansedda musikers rekommendationer dröjde det 10 år innan storverket kunde ges ut. Det hade den tidstypiskt långa titeln Historisk Afhandling om Musik och Instrumenter särdeles om Orgwerks Inrättningen i Allmänhet, jemte Kort Beskrifning öfwer Orgwerken i Swerige, af Abrah. Abrah:s Son Hülphers, och gavs ut i Westerås 1773. Där finns mycket rolig läsning.

Bland annat är det tydligt att orglar var standard i städernas kyrkor, medan det var betydligt glesare på landet. Vissa stift, som Borgå och Visby, hade inga orglar alls utanför städerna.

Men Hälsingland hade relativt gott om orglar 1773. Hudiksvalls S:t Jacob hade rent av en Cahman-orgel med 22 stämmor, byggd i två omgångar (1714 och 1733) för sammanlagt 8000 daler. Orgeln i Söderhamns Ulrica Eleonora hade hela 26 stämmor, men den var inte nybyggd utan till stor del hämtad från den gamla 1600-talsträkyrkan och ombyggd 1740 av Cahman-eleven Daniel Stråhle (d. 1746), som då också passade på att bygga en 9-stämmig orgel åt Söderala. Stråhles anpassning till "förra Structurn" i söderhamnsorgeln väckte lovord: "Den här för trängsel byggde tredubla regering är af många såsom mästerstycke ansedd", skriver Hulphers.

På landet påstås Bollnäs - som ju inte blev stad förrän 1942 - ha haft orgel sedan 1500-talet. År 1748 ersattes den 200 år gamla orgeln med en ny av firman Gren & Stråhle "bak i kyrkan", men fden flyttades "längre fram" 1755 efter en utbyggnad av kyrkan. Den hade 12 stämmor. Järvsö hade också en Gren & Stråhle-orgel, från 1755, med 14 stämmor minsann. Även Ljusdal fick en orgel av samma märke 1764, med 12 stämmor. Och då kunde ljusdalingarna skänka sin gamla Cahman-orgel till Arbrå, som dock fick den "tillökt och uppsatt" av firma G & S år 1765 (10 stämmor). Hälsingtuna och Norrala anlitade istället konkurrenten Petter Qvarnström från Sundsvall (8 stämmor vardera). Alfta mer än 100-åriga positiv hade plockats ner tillsammans med hela kyrkan (!) 1767, får vi veta, och församlingen "har sedan ej fått något i stället". Men "Hanebo äger ett uråldrigt positiv".

Vi ser alltså att långt ifrån alla hälsingesocknar hade egen orgel 1773. Ovanåker, Undersvik, Forsa, Njutånger och många fler saknade orgel. Ändå var tillgången mycket bättre än i t.ex. Härjedalen (där ingen orgel fanns ö.h.t.) eller Siljansbygden, där endast Leksand (med en 10-stämmig Cahmanorgel från 1720) och Djura (som samma år fått Leksands gamla orgel) var försedda. Orsa hade haft orgel 150 år tidigare, men ingen nu. Hülphers anmärker: "Uti ingen ort i Riket är så jämn sång under Gudstjensten, som i de fläste af Dallagets Kyrkor, hwilket främmande med förundran afhöra, hwarföre ock Orgwerk här i orten blifwit ansedda mindre nödige."

Och det här är intressant. Siljansbygden har blivit känd för sina dalakoraler, rikt utsirade psalmmelodier, ibland byggda på en klassisk koralstomme, ibland helt egna folktoner. Men skulle man sjunga sina egna melodier blev orgeln och organisten lätt en fiende. Berömd är anekdoten om organisten som kämpade hårt vid orgeln för att visa församlingen hur psalmen egentligen skulle gå - "och till slut fick jag dem att tiga", sa han belåtet när han gick ner från läktaren. Och tyvärr gick det så med psalmsången på många håll. Samtidigt med att orglarna på 1800-talet blev obligatoriska i varje kyrka, gick kyrkogången och därmed psalmsången ner avsevärt.

Idag ses orglarna ibland schablonmässigt som fiender till levande musik och modern sång. Det kan å ena sidan bero på att de ensidigt använts till 1500-talskoraler och Bach-fugor och därmed kommit att uppfattas som begränsade till denna repertoar. Det kan å andra sidan också bero på att de på ett alltför schablonmässigt sätt använts till alla typer av musik, även till psalmer och visor skrivna för gitarr.

Andra har upptäckt orgelns möjligheter som uttolkare av en del filmmusik vid t.ex. bröllop och begravningar. Den sakrala nimbus som omger orgeln gör att nästan vilka låtar som helst blir "kyrkligt värdiga", tycker vissa. Andra ser det som helgerån att spela t.ex. James Bond-temat i kyrkan.

Avståndet till orglarna är ofta stort rent fysiskt, placerade uppe på läktaren som de ofta är. Kantorn och pedagogen Anne-Lise Sjödin Lindberg i Härnösands stift har under 2000-talet ivrigt arbetat för att låta orgeln bli ett nybörjarinstrument i allt fler församlingar. Med lämpliga hjälpmedel kan nu även 7-8-åringar spela kyrkorgel och nå ner till pedalerna. Att höra en liten 7-åring spela postludiet efter gudstjänsten på församlingens jätteorgel kan vara en hisnande aha-upplevelse för alla parter. Och det för orgeln och församlingen närmare varandra.

Hülphers då? Jo, hans orgelbok lever vidare som ett standardverk i svensk musikhistoria. Och det har gjorts orgelinventeringar även efter hans tid. Vid Göteborgs universitet finns GOArt, Gothenburg Organ Art Center, vars direktor Johan Norrback jag pratade med i Göteborg i mars.

Andreas Holmberg

kantorsstuderande vid Mellansels folkhögskola

Orglar